Yonas & Tilahoun

Första gången vi träffade bröderna Yonas och Tilahoun var när vi skulle ta bilder på alla barnen för att vi på så vis skulle kunna lära oss vad de hette. Barnen fick stå en och en med en skylt på sitt namn och sedan tog vi en bild på dem. När vi väl var hemma på hotellrummet så var tanken att vi i lugn och ro skulle plugga på namnen. Ett av de enklaste namnen att lära sig den kvällen var Tilahoun.

Han stack ut från mängden av flera anledningar: Han hade rosa hängslebyxor, var yngst, extremt snorig, och envisades med att hålla sin namnskylt upp och ner. Hans storebror höll sig lite i skymundan men var snabbt framme och vände på skylten så att vi kunde se vad hans lillebror hette. Zegey, vår samarbetspartner i Awassa och dessutom rektor för alla gatubarnen, berättade för oss att de två, Yonas och Tilahoun, var några av de barn som senare skulle få flytta in på barnhemmet och som levde under extremt svåra förhållanden just nu.

Efter några veckor frågade vi Zegey om det vore ok att få följa med de båda bröderna hem för att se lite hur de hade det när de inte var på skolan eller med oss. Han var tveksam till en början eftersom det skulle vara känsligt för alla inblandade att filma i miljöerna de vistades i. En vecka senare fick vi lov och det var så vi fick reda på deras bakgrund.

För ganska precis ett år sedan, en kväll när Yonas var 8 år och Tilahoun bara 3, var de som vanligt hemma tillsammans med sin mamma. Mamman hade varit sjuk i en lungsjukdom en längre tid, men verkade nu vara på bättringsvägen. De åt kvällsmat och gick och lade sig ihop. Yonas sov gott den natten, men på morgonen, när han som vanligt skulle väcka sin mamma så vägrade hon vakna och var alldeles kall. ”Hon hade dött under natten”, berättade Yonas

tilahoun-paninting.png

De bodde nu ensamma i vad som bäst kan beskrivas som en hundkoja av flätad plast. Deras säng bestod av en ihopvikt presenning och de saknade både täcke och kudde mot nattkylan. Deras pappa var inte hemma. Yonas berättade att han börjat dricka och hade blivit av med jobbet efter mammans död, och att han nu tvingade Yonas och Tilahoun att tigga ihop till hyran för ”huset” de bodde i och maten de åt. Han var inte lycklig sa han.

Johannes och Zegey som numera driver vårt barnhem, lyckades komma i kontakt med Yonas och Tilahoun strax därefter. De övertalade fadern att låta dem få ta hand om bröderna istället för att låta honom använde dem som arbetskraft för att försörja sitt missbruk.

Efter några veckors förhandlingar gick han med på att låta Yonas och Tilahoun omhändertas med motiveringen att ”de får det säkert bättre där”.

yonas-och-tilahoun.png

Deras pappa är säkert ingen ond person, men det är svårt att förklara under vilka förhållanden de fattiga lever under i Etiopien. De gör allt för att överleva och ibland, som i fallet med Yonas och Tilahoun, så låter man det till och med gå ut över sina egna barn.

Idag har Yonas och Tilahoun det såklart mycket bättre. Även om båda två har starkt nedsatt hörsel på båda öronen pga de många öroninflammationerna de dragit på sig under sin tid i ”hundkojan”. Yonas har dessutom lite problem med luftrören efter att ha haft TBC under en lång period. Han får nu medicin som vi betalar för och han börjar sakta komma på bättringsvägen. Tilahoun är en stark liten rackare även om snoret fortfarande rinner lika mycket som det gjorde när vi träffade honom första gången. Tilahoun tycker mycket om att rita med kritor och Yonas gillar att läsa högt ur böcker. Yonas berättade för mig när jag var nere sist att mardrömmarna han hade när han bodde på gatan börjat försvinna. Men att att han fortfarande drömmer om sin mamma.

–”Även om jag vet att hon aldrig kommer tillbaka, så känns det ändå tryggt att bo här…”

De båda bröderna går i Zegey´s skola för svårt utsatta barn där de får undervisning som motsvarar vårt lågstadium. När Mats var nere i Etiopien sist fick Yonas en ”lyssna-och-lär” bok på engelska, ”Lion King”, och Tilahoun fick en kritask och ett ritblock.

De blev så klart överlyckliga över prylarna!