Tariku verkade ha gjort en viktig insikt den senaste tiden. Att hans mamma behöver hjälp visste han redan. Men nu hade han också förstått att personen som skall ta hand om henne nog inte vara han trots allt. Han är faktiskt bara 10 år ännu. Den insikten gjorde även mig glad. För att vända intervjun till något positivt på slutet frågade jag om det var det som var det bästa med att bo på barnhemmet? -Att han själv fick välja om han ville bo där ? Innan han svarade blev han tyst för en stund och tänkte efter. Sedan gjorde han något som jag också gjort flera gånger, och som jag känner igen mig själv i mycket. Man gör det för att bryta allvaret liksom och man spricker upp i ett pillemariskt leende precis innan man svarar som för att markera att nu är det slut på allvarligheterna och tid för annat. Han sa: -”Nä, det bästa med att bo på barnhemmet är att det är så nära till fotbollsmatcherna…”
Då skrattade jag och Tariku ihop igen.
