Tariku

Det finns människor man tycker om bara för att de är så lika en själv. Det är något i dem som gör att man på ett sätt får en skymt av den man själv är. Nu vet jag inte om jag och Tariku liknar varandra på alla punkter, men det känns i vilket fall som jag har lättare att förstå honom än vad jag har med många andra. När han blir arg så har jag lätt att förstå varför och när han skrattar så brukar jag alltid tycka skämtet är lika roligt som honom. Kanske är det så enkelt att han gillar mina små hyss och jag hans. Tariku brukar i vilket fall vara den första jag frågar om hur han upplever saker och ting för att lättare förstå hur andra upplever den.

Tariku pratar ofta om sina drömmar. Både drömmarna han har om nätterna och om dem han har om framtiden. Han har berättat för mig att han vill bli lärare, eller ännu hellre professionell fotbollspelare. Som ett exempel på det så hinner jag knappt komma till barnhemmet om dagarna innan han frågar om vi kan spela boll på planen senare. Och på söndagarna undrar han alltid om jag inte har lust att bjuda honom och de andra barnen på en Premiere League match som mot inträde visas på den lokala baren.

Tariku barnhemmet Awassa
Eftersom jag är en fotbollsfanatiker själv så brukar jag inte vara svår att övertala.. -Synen när jag och alla barnen går iväg för att se exempelvis Arsenal eller Manchester United på söndagarna är alltid lika skön. Alla barnen tar då på sig sina slitna matchtröjor för att visa vilka lag de håller på.. Även om laget som tröjan representerar inte spelar i matchen vi skall se, så tar de på sig den ändå, för det hör liksom till i deras värld. Vi tar sedan alla varandra i handen och går i en färgglad grupp bort till stället de visar matchen. När jag väl framme frågar den alltid lika förvånade krogägaren om det är ok om jag löser biljett för mig och alla mina 12 barn, så ser man att det kommer bli en rolig upplevelse för alla inblandade, oavsett hur matchen slutar. På baren är det uteslutande vuxna män och ungdomar som tittar, men eftersom vi är så välkända i området ställs det alltid fram några extrastolar så att barnen kan se ordentligt. Barnen får sedan varsin läsk eller vatten och när matchen startat är det ofta mer intressant för mig att sitta och titta på hur barnen lever sig in i spelet och följer sina favoritspelares minsta rörelse på planen, än att följa själva matchen.

Tariku barnhemmet Awassa

Tariku håller på Arsenal men har haft oturen att ha fått en Barcelonatröja när vi slumpmässigt delade ut fotbollströjor till barnen. Han frågar mig ofta om jag inte kan skaffa honom en riktig Arsenaltröja, men förstår samtidigt att jag inte kan förfördela honom bara för att han är ett riktigt fotbollsfan och kanske vet skillnaderna på lagen lite mer än de andra. Jag och Tariku liknar varandra som fotbollsidioter nu brukar göra: Om Arsenal vinner matchen blir han glad som en lärka trots att han har fel lags tröja på sig. Om de förlorat blir han lika butter och inbunden som jag skulle blivit om MFF fått stryk. Då känns tröjan som en förbannelse. Faktum är att man kanske bäst kan beskriva Tariku och mig just så; våra humör består av väldigt höga berg och djupa dalar. Inte bara i fotbollens värld. För när Tariku blir glad så blir man glad bara av att stå några meter ifrån honom, och lika långt bör man hålla sig borta när han är arg eller ledsen.

Tariku barnhemmet AwassaTariku bodde tillsammans med sin mamma på gatan innan han kom till oss. Hans mamma lever fortfarande, men eftersom hon ansåg att han skulle få en ljusare framtid om han blev omhändertagen av oss snarare än att stanna kvar på gatan med henne, så fick han flytta in till barnhemmet tillsammans med de andra barnen. Fördelen med att så många av våra barn kommer från ungefär samma område är att de känner varandra sedan tidigare. Han och Ashagre brukade tex leka och tigga ihop uppe vid kyrkan Gabriel och de är fortfarande bästa kompisar. Modern kommer på besök ibland och ber om lite mat eller för att se hur hennes son har det. När jag intervjuade Tariku så var de tydligaste bevisen på hur slitsamt det kan vara att vara ifrån sina föräldrar när han plötsligt börjar prata om hur han drömmer på nätterna.

”När jag bodde på gatan sov jag helt drömlöst. Innan vi gick och la oss brukade mamma bädda med tomma rissäckar och kläder och sen sov vi rakt på marken. Jag drömde ingenting då, inte som jag kommer ihåg i alla fall. Sen, när jag kom hit, kunde jag knappt sova för alla mardrömmar. Jag vaknade ofta av att jag grät i sömnen. Men jag sover ändå bättre här. När vi bodde på gatan hade vi ingen madrass och det var hårt att sova på marken. På gatan vaknade jag ofta utanför säckarna vi lagt ut. Antingen av det eller av att mamma lyfte tillbaka mig till sovplatsen. Det som Tariku berättade var något jag hört några gånger förut. Flera av våra barn bodde under bar himmel eller sov i dagvattenutlopp om det regnade innan de kom till barnhemmet. Men eftersom han tog upp ämnet kunde jag inte låta bli att fråga honom om vad drömmarna handlade om sedan han flyttat in. Svaret jag fick gjorde ont att höra:

Tariku barnhemmet Awassa

”Jag drömde om att mamma är kvar där ute, bor utan hus och är tvungen att sova i kloakerna…”

Eftersom en av sakerna som gör mig mest handlingsförlamad är när ett barn uttrycker en saknad efter en förälder så spred det sig en tystnad i det lilla rummet vi satt och gjorde intervjun i. För jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. -Hur hade ni det där egentligen, frågade jag?

”När jag vaknade brukade jag städa upp på stället vi sovit på under natten, och om det fanns någon frukost vid vår sovplats åt jag den, annars fick jag leta efter det. Jag visste ett bra ställe där jag brukade samla in slängd mat från restaurangerna som jag åt. Sedan gav jag resten till mamma. Men i värsta fall kom det gangsters och tog maten ifrån henne och mig. De som kom levde också på gatan och jobbade inte för att få maten som jag hade gjort, utan tog den bara från oss med hotelser. Jag kommer ihåg hur mamma grät och blev upprörd och jag blev alltid rädd när de kom. Jag drömmer fortfarande om att det skall hända min mamma något.” Saknar du henne, frågade jag? – ”Ja…”

Tariku barnhemmet AwassaJag tror det var då jag insåg att hur mycket jag än tycker att jag och Tariku är lika i humöret så är det en värld av skillnader mellan oss. Jag drömmer förvisso också mycket mardrömmar på nätterna, men det är inte drömmarna som skiljer oss åt. Det är verkligheten som ligger bakom dem. Jag menar, jag har haft en väldigt trygg uppväxt och mina mardrömmar har jag nog mest skapat själv genom nojjor, taskigt självförtroende, prestationsångest och andra saker vi västerlänningar brottas med. Tarikus drömmar däremot, kommer från något så påtagligt som extrem fattigdom. Det sätter säkert oändligt djupa spår och de drömmarna, om det livet, kommer förmodligen aldrig försvinna. Men när jag satt där och tankarna flög iväg så var jag ändå tvungen att återvända till verkligheten. Han saknade alltså sin mamma. Ville han tillbaka till gatan?

”Nej, när hon kommer hit och hälsar på blir jag glad och får en bra känsla i magen. Jag trivs här och jag vill inte tillbaka dit. Fast jag tänker på henne ofta.”

Tariku barnhemmet AwassaNär han tystnat var min känsla lika dubbel som det han sa. Det är så sjukt svårt att förstå vad barn som lever ifrån sina föräldrar känner, och jag begrep att han svar lika mycket var till för att visa tacksamhet gentemot mot mig som för att uttrycka att han saknade sin mamma. Jag frågade försiktigt om han trodde att han skulle få det bättre om han levde närmare henne:

”Nä… Jag tror jag har det bättre här. Du vet, jag har en kompis som heter Ayele som jag träffar ibland uppe vid kyrkan. Vi var kompisar innan när vi båda bodde på gatan. Han bor med sin mamma nu precis som jag gjorde. Han har sagt till mig att han också vill bo här. Men när han frågade henne om han fick det, hotade hon med att försvinna ur hans liv. Det är det som är skillnaden. Jag kan faktiskt träffa min mamma och hjälpa henne när jag vill. Hon låter mig bo här och det gör att jag kan välja hur jag vill ha det. Det kan inte Ayele.”

Tariku barnhemmet AwassaTariku verkade ha gjort en viktig insikt den senaste tiden. Att hans mamma behöver hjälp visste han redan. Men nu hade han också förstått att personen som skall ta hand om henne nog inte vara han trots allt. Han är faktiskt bara 10 år ännu. Den insikten gjorde även mig glad. För att vända intervjun till något positivt på slutet frågade jag om det var det som var det bästa med att bo på barnhemmet? -Att han själv fick välja om han ville bo där ? Innan han svarade blev han tyst för en stund och tänkte efter. Sedan gjorde han något som jag också gjort flera gånger, och som jag känner igen mig själv i mycket. Man gör det för att bryta allvaret liksom och man spricker upp i ett pillemariskt leende precis innan man svarar som för att markera att nu är det slut på allvarligheterna och tid för annat. Han sa: -”Nä, det bästa med att bo på barnhemmet är att det är så nära till fotbollsmatcherna…”

Då skrattade jag och Tariku ihop igen.