Sinabwa

Sinabwa minns inte så mycket…
1 -SinabwaDet värsta som kan hända en människa är i mina ögon att hon glömmer något hon varit med om. Tiden som glöms bort eller förträngs känns på sätt och vis meningslös och bortkastad. Den har i princip aldrig existerat, aldrig levts för den som glömmer bort den. Vi kan använda våra minnen till mycket, men kanske främst för att genom dessa dra nytta av våra erfarenheter och gå vidare för att sedan förbättra våra liv.

Ofta när någon varit igenom ett trauma eller en jobbig händelse så händer just det. 2 - SinabwaDen drabbade raderar helt enkelt bort en period ur sitt liv.
Kanske för att skydda sig, kanske för att slippa att återuppleva det i minnet eller kanske skjuter de bort alla tankar på det obehagliga bara för kunna orka leva vidare? Jag tror att man blir rätt ensam i sitt trauma om man försöker glömma, om man inte vågar komma ihåg. För låter man det inte komma upp till ytan så kan man inte heller berätta för andra. Och då försvinner en stor del av den människans personlighet på ett sätt.

Ett tydligt exempel på det här är Sinabwa.5 - sinabwa Hon har något av det mest fascinerande ansikte jag någonsin har sett. Varenda gång jag tömmer min kamera på bilder efter ett besök på barnhemmet så dyker Sinabwa upp överallt med sin lite outgrundliga, forskande blick. Som ett exempel har jag konstant en bild på henne på mitt skrivbord på datorn, och varje dag så tittar jag henne rakt in i ögonen för att påminna mig om att jag borde lägga mer tid på skriva sådana här artiklar och mindre tid på mitt professionella arbete…

Sinabwa är en av de yngsta flickorna som bor på barnhemmet. Första gången vi såg henne var när vi skickats ut av producenten Joel för filma gatubarn i Awassa under en natt. Han ville se hur de bodde och vad de gjorde när de inte visste att de blev filmade. Jag och fotografen Camilla klättrade upp på ett tak i mörkret och låg sedan och smygfilmade Sinabwa och andra gatubarn när de tiggde och lekte på gatan nedanför oss.

Det jag slogs av då var att ingen egentligen brydde sig om dem.

3 - sinabwaDe var som ett naturligt inslag i nattlivet på gatan, och ingen reflekterade över att barn i deras ålder var uppe och ute när andra för länge sedan gått och lagt sig. De kryssade runt bland nattflanörer och krogbesökare och lekte och busade helt fritt. Leken avbröts ibland då de tiggde pengar eller bröd av någon gatuförsäljare eller av någon som gick förbi. De var på sätt och vis helt skyddslösa och jag tänkte att det var sorgligt att de inte hade föräldrar som ropade på dem att komma hem. De var på sätt och vis helt lämnade helt åt sitt eget ansvar. Det fanns heller ingen senare på natten som hindrade de berusade vuxna från att spotta, sparka eller håna dem. Ingen som lade sig i när de nu väldigt berusade vuxna kom med skamliga förslag eller inviter.

Dagen efter var vi tidigt uppe för att fånga gryningen på film. 4 - sinabwaEfter att ha besökt Yonas och Tilahoun i deras plasthydda, avslutade vi arbetspasset och gick med kameran i handen längs trottoaren på väg hem. Två meter från trottoaren där vi gick, upptäckte vi på avstånd en presenning. När vi kom närmare såg vi att det låg kroppar under den och att gräsplätten den låg på alldeles invid trottoaren förmodligen användes som säng. Synen när klumpen av människor under presenningen började röra på sig, och när Sinabwa som en av de sista tittade ut med bar överkropp kommer jag aldrig att glömma.

Hon satt på marken, fortfarande nyvaken och sträckte på sig för att slå nattkölden ur kroppen. Hon skämdes lite när hon såg oss men log ändå och i det ögonblicket kändes hon som den mest värnlösa människan i världen. Det var det mest gripande ögonblick av fattigdom jag någonsin sett. Jag har vistats i miljöer med många fattiga barn och sett hur de utsätts för elände i många vidriga former, men det här var någonting annat. Det här var ett barn som jag hade lärt känna. Och som jag brydde mig om kanske mest av alla. Som jag kände ett stort ansvar för.
Bara tanken på att hon sovit utan kläder två meter från gatan under ett smutsigt täcke av plast tillsammans med andra uteliggare fick något att brista inom mig.

7 - sinabwaDet cirkulerar massor av historier i Awassa om hur gatubarnen blir uttnyttjade. Ett rykte är att främmande rika etiopier från andra städer börjat dyka upp i kvarteren där uteliggarna håller till. De erbjuder sedan de vuxna uteliggarna stora belopp för att få lov att ha sex med barnen som bor tillsammans med dem och som på dagarna hjälper dem att tigga. Mulugueta vår tolk, sa att det här beteendet var relativt nytt för Awassa, att han var oroad och att han inte för sitt liv kunde begripa var det kom ifrån.

———————

Bara tre veckor efter att jag sett Sinabwa under presenningen gjorde jag min första intervju med henne. Den var för TV, och klipptes senare bort ur programmet. Hon hade då bott på barnhemmet i två, tre veckor och precis börjat lära känna oss lite grann. 6 - sinabwaMen Sinabwa skrämdes nog för mycket av kameran, alla främlingar och de konstiga frågorna jag ställde för att det skulle kunna bli en bra intervju. Hon satt mest tyst och petade med foten i gruset. Om hon mot förmodan svarade på mina frågor sa hon oftast; “jag minns inte riktigt..” Hon gjorde därmed klart för oss att hon inte ville minnas riktigt än.

I november förra året gjorde jag ett nytt försök, denna gång utan kameror. Ett år hade gått och jag slogs genast av hur förändrad hon blivit. Dels är hon vuxit, men också i hennes förhållande till mig. Hon var alltid på sin vakt förut, undvek att möta en med blicken för länge och blev lätt stel när man la en hand på hennes huvud eller axel. Det första som hände nu var att hon rusade rakt upp i famnen för att hälsa mig välkommen, tittade mig i ögonen en stund och log som bara hon kan. Det gjorde mig såklart både rörd och överlycklig. I stället för att vara lite avvaktande som vissa av oss vuxna kan vara när vi varit ifrån varandra ett tag, hade hon nu med hjälp av tryggheten på barnhemmet tillåtits att vara mer som ett barn. Och det såg jag som något positivt.

9 - sinabwaDet kändes som vår intervju blev lite bättre den här gången. Hon verkade både gladare och framförallt öppnare. Och trots att hon nu faktiskt lagt mer tid mellan sig och händelserna på gatan så svarade hon “jag minns inte…” på klart färre frågor än när hon precis flyttat därifrån. Hon berättade bla att hon brukade gå till kyrkan självmant på den tiden fast att ingen egentligen sagt åt henne att göra det. Att hon än idag kan vara rädd för att gå upp och kissa mörkret och att hon faktiskt minns sin riktiga mamma. Hon berättade andra saker också. Hemligheter som hon ville skulle stanna mellan oss. Saker som allt som oftast handlade om nätterna ute på gatan.

Det var när jag närmade mig de sakerna och ställde följdfrågor och ville veta mer som hon återigen tittade mig rakt in i ögonen på mig och sa; “jag minns inte riktigt…”
Nu hade jag lärt mig att jag skulle acceptera det svaret, och så gick vi vidare till andra ämnen.

——————

Bara Sinabwa vet vad hon varit med om. Och hon bestämmer själv vad hon vill dela med sig av till oss. Det behöver inte betyda att hon förtränger de värsta sakerna hon upplevt, och som jag skrev i inledningen, har raderat det ur minnet. Det kan också betyda att hon kommer ihåg precis allt, men väljer att inte berätta just nu. Hon har säkert enormt svårt att hantera sina trauman och antagligen, vilket smärtar mig oerhört; väljer att vara kvar i ensamheten kring de värsta sakerna ytterligare en tid. Det finns inte så mycket jag eller någon annan kan göra åt det.

Det vi kan göra är att vänta på att hon en dag vill dela med sig av dem. I väntan på den dagen kan vi bara ge henne tak över huvudet, mat, värme, kärlek, och omtanke.

Kanske väljer hon att berätta snart.
Då skall jag vara där och lyssna.
För det har jag lovat henne.

Det skall jag aldrig glömma bort.