Shlmat

shlmat.png

”Ja, men vi försökte hjälpa varandra. Det jobbigaste var nog att vi fick tigga hela tiden och inte hade tid att leka så mycket. Lekte jag istället för att tigga så fick jag ingen mat. Så enkelt var det. Om det var en bra dag kunde jag ibland få ihop till lite bröd eller Injiira. Men det kändes som om magen var tom hela tiden. Det värsta jag visste var att bli tvingad att äta ”Jum-Jum”. Hotellen och restaurangerna här i stan ger det till de fattiga varannan torsdag. Jag försökte alltid slippa, eftersom jag blev sjuk och fick ont i magen av det. Men fanns det inget annat blev jag tvungen att äta av det.”

Shlmat fortsätter beskriva den bruna gröt de fick. Jum-Jum är gjord på mestadels matrester och det som restaurangerna inte kunnat sälja: -”De sa att det var välgörenhet men det var fruktansvärt äckligt. Jag vet att många som jobbar på hotellen inte gillar fattiga, så de spottade i maten eller tog saker som legat på golvet och blandade i, innan de körde ut det till oss.”

Jag frågar vad som är den största skillnaden mellan att bo på gatan, och att bo på barnhemmet. Hon tvekar en stund innan hon fortsätter: ”Det var inte bra att vara tjej däruppe. Det var svårt att försvara sig mot killarna. Jag var rädd för dem och för att de var mycket större än var jag var. De gjorde saker man inte skall göra.”

– Slog de dig, frågar jag?

– ”Ja”, svarar hon bara och tittar på mig som om det vore en självklarhet.

”Men jag var räddast på nätterna. Då kom de och stal mina pengar som jag tiggt ihop under dagen. Och på morgonen när jag vaknade så var jag alltid hungrig och fick börja om med att tigga för att få något att äta. En annan gång så vaknade jag mitt i natten av att jag trodde att det hade börjat regna . Jag låg på marken och sov vid trottoaren. Då märkte jag att det inte var regn, utan att en av killarna stod och kissade på mig rakt in i örat. Han bara stod där och skrattade åt mig…”