Shlmat

Hon får något sorgset i blicken när livet kring Gabriel kommer på tal. Men samtidigt så vet både hon och jag att hon är en av dem som verkar minnas tiden som gatubarn bäst. Hon har lätt för att återge detaljer och kan därför ge mig en bra bild om hur det är att vara gatubarn. Hon börjar långsamt berätta:

shlmat-vid-flagga.png

”Jag och Senait, (som också bor på barnhemmet) brukade sova i dagvattenavloppen under regnperioderna. Men bara när det regnade, annars sov vi på marken utanför kyrkogården. Vi sov i kloakerna på nätterna för att komma undan regnet. Om man inte sov där så blev man jätteblöt och kall. Det luktade illa där, men vi som var lite mindre fick plats, och ingen kom ner dit och jagade bort oss.

Om man sov under affärernas jalusier kunde det komma vakter och köra bort oss, eller så kom de större killarna och slog oss för att de skulle sova där. En gång när jag sov i avloppen så regnade det så mycket att det blev som en flod där. Jag kom ihåg att jag gick och la mig i ett avlopp uppe vid kyrkan men när jag vaknade hade min säng spolats ner till Universitet. (Ca 1 km) Jag blev jätteförvånad när jag vaknade. Jag visste knappt var jag var…”

-Saknade du någon som tog hand om dig? frågar jag.