Freot

En medfödd hjärnskada som kunde botas med penicillin.

När vi började ta hand om våra barn så var många av dem i dåligt fysiskt skick.

Att sova och leva på gatan under ohygieniska förhållanden, utan vare sig täcke eller tak över huvudet på natten, innebar att många hade sjukdomar som påminner om hur det var i Sverige för hundra år sedan.

När de flyttade in led många av kronisk bronkit, TBC, luftrörskatarrer, mask i magen, löss och blödande öroninflammationer. Men i takt med att de hölls varma på nätterna i vårt hus, samt att de gick på regelbundna läkarbesök, så förbättrades hälsotillståndet hos de flesta, sakta men säkert.

freot

Som svensk har man många gånger svårt att förstå vilka konsekvenser deras sjukdomar får för det sociala livet. Om man ser vår Yonas som ett exempel, så innebar hans TBC att han under den första tiden på barnhemmet var direkt utstött av de andra barnen. Jag förstod inte riktigt varför men Alamitu förklarade för mig att det var helt naturligt eftersom gatubarn gör så när de märker att någon blir sjuk. De vill helt enkelt ha så lite kontakt som möjligt med sjukdomen och stöter därför bort smittbäraren i ren överlevnadsinstinkt.

När jag och Camilla kom ner nu i oktober var det som om vi mött en helt annan person. Han inte bara deltog i lekarna, utan var oftast den som tog initiativet till dem. Han skämtade dansade, kramades och spelade fotboll med en glädje och frenesi som bara finns hos någon som mår riktigt bra.

Freot

En som det kommer ta lite längre tid med att få frisk är Freot, en av de lite äldre tjejerna på barnhemmet. Med sin längd och sitt födelsemärke över ena ögat, är hon en lite annorlunda personlighet bland de andra barnen. Ofta har hon hållit sig lite för sig själv när vi anlänt och har undvikit att prata med oss direkt. Men eftersom hon är både två och tre huvuden högre än de andra och älskar att leka, är det därför svårt för henne att sitta still och gömma sig. Förr eller senare märker man att ljudvolymen ökar i lekarna eller läxläsningen, och då har hon glidit in i gemenskapen.

Freot är, efter att första blygheten lagt sig, en väldigt sällskaplig person. Högljutt och gestikulerande vill hon gärna få lov att göra saker som att fläta ens hår eller ha hjälp med läxor. Matematik är det hon gillar mest. Från början fick vi felaktigt veta att hon led av någon slags hjärnskada hon haft sedan födseln. Det sades att det var därför hon var så utagerande och bullrig. Vi trodde på påståendet eftersom hon verkade ha svårt att förstå när vi frågade henne om saker, och ibland gick hon bara iväg från platsen när man stod och förklarade något. Vi trodde helt enkelt att hon behövde extra hjälp och betedde oss därför onaturligt pedagogiska många gånger.

besked

Detta var innan Alamitu gjorde entré på barnhemmet. Efter att ha umgåtts med Freot under några veckor så konstaterade hon helt frankt. -”Äsch det är inget fel på henne; hon hör inte så bra bara…”

Vi blev så klart glada för Freots skull och tog henne till en allmänläkare i Awassa. Han sa att hon mycket riktigt hade kraftigt nedsatt hörsel på bägge öron, men han hade svårt att se att det gick att göra något åt saken. Hon skulle nog tyvärr förbli halvdöv. (Ett påstående som kan skyllas faktumet att de bästa läkarna inte finns i Awassa, utan all expertis inom medicin och sjukvård finns i huvudstaden Addis Abeba, 40 mil därifrån)

Vi i föreningen var dock inte riktigt beredda att ge upp tanken om att Freot skulle kunna höra igen. Vid senaste besöket bestämdes, i samråd med Worko, att jag och Camilla skulle ta med henne upp till Addis Abeba för att låta Freot träffa en öronspecialist.

ishot-70-height160.png

Och det blev så klart en resa som en tolvårig tjej, som aldrig varit utanför sitt kvarter, sent kommer att glömma. Freot satt med öppen mun under hela bussresan och stirrade med stora ögon på det storslagna landskapet utanför. Efter sex timmar kom vi fram till Addis. När vi körde in i staden satt hon som på nålar, med hela huvudet ut genom fönstret. Allt medan blicken for fram och tillbaka. Det var som om hon inte ville missa ett enda ögonblick av det som passerade förbi.

ishot-72-height160.png

(Det finns fler som blivit lika fascinerade av Addis Abeba. -Bono i rockgruppen U2, blev så tagen att han åkte hem och skrev ”Where the streets have no name” som en hyllning till staden…)

Vi möttes av Abebech, en vän till barnhemmet, inne i Addis. Vi klev ur en taxi utanför hennes stora fina hus och Freot blev helt tagen av levnadsstandarden och gick i början mest runt och tittade hänfört på växterna i Abebech’s trädgård, innan hon vågade sig in i huset. Freot och Camilla satte sig efter ett tag och vilade i skuggan. Efter en lång stunds tystnad vågade hon fråga Camilla; ”är vi verkligen i Addis nu?” Det var som om hon inte riktigt trodde på att det var sant.

ishot-73-width160.png

Dagen därpå, efter att ha sovit en natt hos Abebech, åkte hela gänget in till öronspecialisten.

Och han gav oss riktigt sköna besked. -Freot hade visserligen lidit av kronisk öroninflammation sedan flera år tillbaka, men läkaren trodde samtidigt att hörseln skulle kunna komma tillbaka eftersom öronhinnorna verkade vara intakta. Freot ordinerades penicillin starkt som hästmedicin under två veckor för att se om svullnaderna i örongångarna skulle gå ned. Om två veckor skulle vi återkomma för att se om det var nödvändigt att göra en operation.

freot

I väntan på återbesöket hos öronläkaren stannar Freot i Addis hos Abebech. De två har redan hunnit bli de bästa vänner. Abebech låter hälsa på telefonen att Freot mår bra; hör bättre och bättre, och har redan skaffat sig massvis med lekkamrater i kvarteret. Nästa vecka blir det hemfärd och Freot kommer säkert att ha både en och annan story att berätta för de andra barnen när hon kommer tillbaka.

– Det fina i hela historien är att hon den här gången kommer kunna höra alla tusen frågor hon kommer få av de andra barnen …