Chernet & Ethiopia

Chernet & Ethiopia mars 2013

barnhemmet.se-Chernetbarnhemmet.se-Ethiopia

Förnuft och känsla – Chernet och Ethiopia kan precis som Younas och Tilahoun njuta av tryggheten i att leva tillsammans med ett syskon. När vi tog in barnen från gatan förra hösten så såg vi det som självklart, (även om Ethiopia är något äldre än de andra barnen) att de skulle få flytta in på barnhemmet ihop.

Chernet är idag nio och Ethiopia har hunnit bli fjorton år. När jag intervjuade dem om deras bakgrund så märkte jag genast att de skiljde sig lite från de andra. De kändes mer säkra på sig själva, men också, vilket först verkade lite skrämmande för mig; de hade så nära till sina känslor.

ethiopia.png

De brast i gråt flera gånger under intervjun, och jag led med dem och tyckte att situationen var besvärande, men det var de själva som envisades med att vilja fortsätta, och till sist slog det mig att intervjun egentligen var något positivt. Både för dem och för mig. För mig var det positivt för att det fick mig att inse att många av barnen jag intervjuat varit avstängda från sitt känsloliv och hade säkert förträngt eller kanske förnekat känslor som sorg och saknad som en överlevnadsstrategi.

Men med Chernet och Ethiopia var det som sagt annorlunda. Det verkade som de var mitt uppe i processen om att göra upp med just de känslorna, i stället för att försöka glömma dem. För dem var det viktigt att för första gången berätta om känslorna de hade för en vuxen som lyssnade. Eller kanske helt enkelt för att få lov att gråta som det barn de faktiskt är för en gång skull.Mamma & Pappa

Chernet och Ethiopia kom från en riktig familj. De levde tryggt och hade en mamma och en pappa som tog hand om dem. De beskrev sina liv innan allt hemskt började hända, som mycket lyckligt.Speciellt deras mor verkade vara en person som betytt enormt mycket för deras utveckling. De talar om henne med värme i rösten och säger att när hon levde så var det ”den lyckligaste tiden i mitt liv”. Men detta var, som jag redan nämnt, under perioden då familjen fortfarande var intakt.

chernet.png

När Chernet var fem och Ethiopia var nio så blev plötsligt föräldrarna sjuka. På kort tid gick båda bort i en sjukdom som förmodligen var Aids.

I Etiopien, är som ni förstår, just HIV och Aids ett stort problem. I vissa områden är mer än 12 % av befolkningen smittade och till skillnad från här hemma, drabbar den långt fler heterosexuella. Det gör den till en ”vanlig” sjukdom bland befolkningen, och den drabbar föräldrar såväl som barn.

Ett barn till en aidssjuk person kan leva hela sitt liv utan att bli smittad av sin förälder, förutsatt att de inte får i sig blod eller fostervatten vid förlossningen, eller vid senare kontakt med sina föräldrars blod.

Men barn till personer som går bort i sjukdomen ses ändå ofta som ett dåligt omen av grannar och bekanta. Eftersom vidskepligheter ofta besegrar riktig information är det vanligt att påstå att barn till HIV-sjuka för olycka med sig. Därför fanns det ingen i Chernets och Ethiopias närhet som ville ta över ansvaret för dem. Och därför hamnade de ganska snabbt på gatan. Ethiopia uttryckte sig tydligast:

”Om man inte har en mamma eller en pappa som kan ta hand om en…. vem skall då göra det?”

Saknaden

Nästa fråga gick till Chernet:

-Det är ett tag sen du träffade dina föräldrar, hur ser du på dem idag? Han satt tyst ganska länge där på tegelstenen som vi använde som stol under intervjuerna, innan han svarade.

Han tittade mig hela tiden rakt i ögonen medan han tänkte. Sen var det som han plötsligt fick upp en bild av sin mamma ur minnet och sakta och tyst fylldes hans ögon med tårar. ”Hon var väldigt snäll. Jag önskar att jag fick visa henne mina fina betyg jag har fått. Jag tyckte om att göra henne glad. Det saknar jag mest av allt med henne.”

Gud och Presidenter

Chernet och Ethiopia bor kvar på barnhemmet idag och deras betyg är något som deras mamma hade varit mycket stolt över. Ethiopia tar dessutom ett stort ansvar i hushållet och hjälper till med både tvätt och att uppfostra de andra barnen på barnhemmet.

När man vill komma ut med information till gruppen och ingen tolk finns i närheten, är det nästan alltid Chernet man vänder sig till. Han förstår enkel engelska tack vare att engelska är hans favoritämne i skolan. Man får på så sätt snabbt hjälp att se till så alla förstått det man sagt.

En fråga som jag ställde till alla barnen var, ”om ditt liv låg i dina händer, och du fick bestämma precis vad du ville bli när du blev stor, vad skulle du välja då?”

Intressant nog så svarade alla barn antingen Doktor, eller Lärare. Jag funderade mycket på varför och har kommit på att en av orsakerna till att de svarar likadant kan vara att de inte känner till eller vet hur andra yrken utövas. De två jobben är de enda de sett hur de går till och som de haft kontakt med. Här i Sverige gör vi definitivt mer studiebesök och har mer kontakt med andra yrken genom vänners föräldrar m.m Deras horisont och bild av vuxenlivet är helt enkelt mycket snävare än svenska barns.

Vi pratade en hel del om framtiden jag och Chernet. För precis som när det handlade om känslor, stack han ut med sitt ovanliga svar:

”Jag skall bli President” nästan konstaterade han.

– Varför det, frågade jag förvånat?

”Därför när jag blir stor skall jag se till så att det inte finns några fattiga barn längre. Och det kan man bara göra om man är President.”

– Vad tror du att han som är det nu gör åt saken, frågade jag?

”Vad vet jag? Han kanske tycker att andra saker är viktigare eller nåt”, svarade han och ryckte på axlarna.

Ethiopia, som är mer religiöst lagd och som suttit med som stöd under Chernets intervju, svarade också annorlunda jämfört med de andra barnen:

”Bara Gud vet vad vi skall bli när vi blir stora. Men vi kommer säkert att bli något som våra mammor skulle vara stolt över. Vår finns däruppe i himlen och tittar ner på oss, det vet jag.”

Och naturligtvis har hon rätt. Hennes mamma är stolt över dem där hon sitter i sin himmel. Och Chernet och Ethiopia kommer klara sig alldeles utmärkt i framtiden. Med hjälp av förnuft och känsla.

-Som de alltid har gjort.