Johnnies & Mattias resa – del2

Här följer slutet på berättelsen från Johnnies och Mattias resa till barnhemmet i Awassa i mars!

Dag 3

De små och stora händelsernas dag.

Det är en solig morgon som möter oss. Vi ser till att vi är i god tid innan barnens lunch på barnhemmet. När vi kommer dit så håller Alamitu på med storrengöring av vattendunkar. Jag tänkte redan igår på att vattenkranen inte hade någon slang, Mullo tappade först upp vatten i en vattenkanna och sedan i det stora kärlet för att till sist fylla alla dunkar. I en effektiv svensk värld så fick jag nog och gav mig iväg för att köpa en bit slang. Jag tog sikte på den järnaffär som vi använt under bygget av barnhemmet. Vägen utanför barnhemmet är av ett rött grus och området är fattigt men härligt. Vägen omges av enkla hus i korrugerad plåt, pinnar och murar. Det känns som den bild jag fick av Awassa när jag först kom hit för snart fyra år sen.

Det är mycket barn på gatan för det finns inget dagis som hemma så barnen far runt och kollar på allt som händer på vår gatsnutt. Det är också huvudgatan till Läraruniversitetet så det är en härlig mix av stiliga blivande lärare och barn som letar efter något att göra. På vägen tillbaka så håller två män på att lasta av en åsnekärra full av pinnar. När ena mannen får syn på mig frågar han om jag kan hjälpa till och skrattar. Ja va fan! tänkte jag och bad en kvinna som stannat upp att hålla i slangen jag köpt. I min svenska effektivitet föreslog jag att vi skulle tippa hela kärran åt sidan, jag tog tag och la till ett bamsevrål och lyfte hela kärran. Pinnarna rasa och nästan åsnan också som fortfarande satt fast i kärran. Vi skrattade gott och jag tog min slang och gick tillbaka.

Jag monterade slangen och såg belåtet vattnet rinna direkt i kärlen.

Ethiopia har stannat hemma från skolan för att hon är förkyld. Så vi bestämde att vi skulle köpa lite huvudvärkstabletter och hostmedicin efter lunch. Barnen började droppa in för lunch sa hej och drack lite och tvättade sig innan maten. Jag och Johnnie tittade på varandra i samförstånd och njöt av att se vardagen flyta på.

Kvällen innan hade Johnnie fått syn på en svensk bil med massor av reklam och genast gått fram och pratat. Det visade sig vara fyra killar som åkt från Sverige för att lämna en pickupp från Teknikens Värld till ett sjukhus i Kongo.

Vi berättade om vårt barnhem, det bestämdes att de kunde tittade in vid lunch och säga hej till barnen och lämna över två grymma VM bollar till barnen.

De var på genomresa och skulle åka tidigt nästa morgon, så vi beslöt också att äta middag ihop.

Vi såg åter igen till att vara i god tid på barnhemmet innan barnen kom hem från skolan. Ethiopia var fortfarande sjuk och fick sin medicin. De först som tittade in var klasskompisar till Ethiopia som ville se hur hon mådde och lämna läxor. De såg inte särskilt förvånade ut där vi satt på verandan. De sa hej och gick in till sjuklingen.

Eftermiddagen blev ungefär som kvällen innan men med ett stort undantag.

När jag var nere sist för ett år sen så träffade jag brorsan (som vi kallar honom) som var en av de hantverkarna som vi kom närmast under byggtiden. Under byggtiden var han nitton, stark, mycket glad och den som pratade bäst engelska. Han studerade på kvällarna och jobbade på dagarna för att få ihop sin tillvaro. (Han är den som målade Svenska och Etiopiska flaggan som håller hand på väggen till BH, som en överraskning till oss.) Sits jag var nere hade han gått bort sig helt, börjat tugga kat för att orka, slutat plugga och jobba. Han var mager, skitig och trasig och hängde på gatorna för att försöka stjäla eller lura någon på pengar. Det gjorde verkligen ont i mig att se honom. Jag blev mycket ledsen och arg. Jag berättade för honom vad jag kände och sa att han slösade bort sitt liv och gjorde mig mycket besviken. Det kändes som han såg min besvikelse och kom senare den gången till barnhemmet för att prata mer. Jag och Worko pratade med honom hela den kvällen.

Idag så kom den ”gamle” Brorsan plötsligt in på barnhemmet. Där satt jag på verandan och trodde knappt mina ögon. Han såg härligt välmående ut! Jag reste mig och vi kramades hårt en lång stund. Han berättade att han drömt att Mats var på BH och cyklade dit för att se efter, men hittade oss två! Han berättade att det jag sagt till honom ett år tidigare hade tagit så hårt att han bestämde sin för att visa vem han är. Eller som han själv sa.

– That road was very dangerous!!!

Han hängde med oss och barnen resten av kvällen och följde oss i duggregnet tillbaka till Pinna.

Dag 4

Worko kom ner sent igår. Det innebär att mötenas tid är kommen. Vi tar ett frukostmöte på Pinna delar sedan upp oss för att lösa diverse saker runt barnhemmet. Jag och Johnnie åker för att leta upp en Salomon Svensk-Etiopier som vi mötte sist vi var nere tillsammans. Han har flyttat ner med hela sin familj och startat upp ett snickeri. Vi sa sist att vi skulle hålla kontakt och om det var något han kunde göra så skulle vi säga till. Han var inte på plats för han var tydligen ute och leverera en båt till ett badställe som heter Langano nio mil norr om Awassa. Han sa att man får passa på medans strömmen är avstängd. Den stängs av med jämna mellanrum för att ”spara” energi eller som det egentligen är det finns inte så det räcker till alla så staten har ett sorts elschema som rullar runt.

Under tiden hade Worko och Getahun ”extraläraren” haft möte med kommunen och en jurist för att uppdatera vår licens. Vi träffades och åkte mot barnhemmet för där skulle vi möta Teddy som hjälpt oss massor med kommunen och råd. Tror vi är uppe i fyra möten innan lunch…

Vi kommer lagom till barnens lunch och ser att nästan alla bytt om från skoluniformer till vanliga kläder. Vi frågar varför och får till svar att det inte är skola på eftermiddagen för att de är lediga för påsk. Vi slår oss ner och funderar på hur vi ska lägga upp dagens möten, igen.  Vi har en del saker att reda ut tillsammans med barnen och föreståndarna. Vi hade märkt att Alamitu och Mullo inte räcker till att sköta ekonomin, uppfostra barnen, laga mat och städa. Där av en tanke om att anlita Getahun som ny föreståndare och det övergripande ansvaret över ekonomi, utbildning och uppfostran. De äldre tjejerna på barnhemmet börjar bli stora och grupperar sig för att bli starkare mot Alamitu. Vi lägger upp ett nytt mötesschema för eftermiddagen som innebär intervjuer med barnen, föreståndarna och Teddy.

Men vi börjar med lunch och erbjuder Senait skjuts till sin skola för hon är den enda som har skola på eftermiddagen. På vägen i bilen småpratar vi lite och det kommer fram att flera har varit osams på barnhemmet, både stora och små. Det är mest småsaker sådant som syskon tjafsar om. Men ett par saker känns som vi måste ta tag i. Vi bestämmer att hon får följa med och prata ut under lunchen.

Vi åker tillbaka och sätter igång med intervjuer och möten.

När vi är klara står det klart vad som måste göras. Alamitu är själv från mycket fattiga förhållanden och hon har ingen egen familj. Det innebär att hon saknar både ordentlig utbildning och uppfostran. Hon har varit med barnen och hjälpt dem sen de var små så hon känner för dem som de vore hennes egna. Hon berättar att hon tycker det började bli svårt sista året med de äldre tjejerna för de är mycket smarta och har gaddat ihop sig. Det har inneburit att hon inte haft de rätta ”verktygen” för att behålla sin status. Vi berättade om de nya tankarna om hur vi ville att det skulle se ut framåt. Hon var mycket ångerfull över att hon tappat greppet den sista tiden men också lättad över att vi hade ett förslag för framtiden.

Det som behövdes nu var ett stort försoningsmöte. Vi samlade alla och startade ett tre timmar långt möte om det som varit och det som kommer bli. Det var mycket känslor och ett uppdämt behov att höras. Det slutade med att barnen och Alamitu sa förlåt och kramade varandra. Jag kände hur mina ögon fylldes av tårar över att se all prestige begravas. Den enda som inte ville var Ethiopia som demonstrativt inte pussade Alamitu på kinden. Worko sa till henne att skärpa sig men hon gick iväg. Worko gick efter och pratade med henne ensam. Efter samtalet gick även Ethiopia och visade respekt för Alamitu. Worko kom ut ur rummet och var mycket känslosam, han kunde inte längre hålla tillbaka tårarna och börja gråta. När barnen fick se sin Pappa gråta så bröt alla ut i storgråt. De gick alla fram och kramade honom och bad om ursäkt för att ha låtit det gå så långt. Mina tårar rann bara av farten. När det lugnat ner sig så blev det en spontan samlingsplats i flickornas rum. Det var strömavbrott igen och med ett stearinljus till belysning pratade vi en lång stund om allt vi gjort och om hur det ska bli. Det var en helt underbar stund där vi satt i det lilla rummet ihopknölade i sängarna och pratade.

Hela dagen avslutades med en kall öl på Pinna ihop med Pinna-personalen och Barcelona-Arsenal på TV.

Dag 5

Sista dagen!

Efter en kort natt vaknar jag med ett ryck av att Johnnie bankar på den tunna ihåliga dörren till mitt rum.

Han säger.

– Worko ringde vi ska vara nere på frukost om en kvart.

Jag är helt yrvaken och fattar ingenting. Jag trodde vi hade bestämt en tid och att jag ställt klockan på ringning en halvtimme innan. Väl nere vid frukost sitter Worko och Johnnie med Segaye, Getahun och Teddy på balkongen med utsikt över huvudgatan.

– Sa vi inte klockan åtta undrar jag.

– Nej! säger han – du förstår jag har fixat möte nu på morgonen.

– Är det inte helt otroligt! Säger han lyriskt – Det är inget man kan göra hemma. Säger han och skrattar.

Vi diskuterar några saker om barnhemmet och ger oss ut för att skaffa påskpresenter åt barnen.

Dvd’n hade gått sönder på barnhemmet och barnen ville gärna se filmen om Jesus på Påsklovet. Vi letade reda på en stereoaffär. Worko och Getahun gick in och handlade, jag och Johnnie fick sitta kvar i bilen som vanligt när Worko ska handla något. Han säger att det blir – Javla dyrrt! När vi är med.

Vi köpte brev och växlade till oss 13 st 50 birrare (ca 30sek) som de skulle få också. Tjejerna vill alltid fixa sig i håret till de stora helgerna så en liten extra peng var välkommen.

Väl tillbaka på barnhemmet så blev de mycket glada över presenterna. Worko sa att de inte fick öppna brevet innan påskafton. Men Tilahoun kunde inte hålla sig. Han tjuvkikade och viskade leende till sin bror Younas

– Birr!

Vi hade inte mycket tid kvar innan vi måste åka mot Addis och flygplatsen.

De sista timmarna försökte jag bara hitta vart och ett av barnen och vara med dem en och en ett tag.

Några av killarna spelade fotboll på en blivande väg snett över gatan och jag hoppade så klart in i matchen. Kvällen innan hade Aynalem och Mishu tyckt att mina skor var skitiga, så mot min vilja hade de skurat både skor och strumpor ordentligt. Det innebar att jag gick hem med blöta kippande skor!

Under fotbollen lyckades jag kliva i både komocka och lerpölar. När vi var klara och tjejerna fick syn på mina skor, åkte de ner i skotvätten igen och jag fick åter igen gå från barnhemmet med blöta kippande skor.

Det var dags att säga adjö. Det som förr var väldigt sorgligt och tårdrypande är nu mer en ganska mysig stund. De vet att vi kommer tillbaka och att vi finns för dem även när vi inte är fysiskt på plats.

Vi hoppade in i Workos röda Bil och åkte mot Addis och flyget.

/Mattias

This entry was posted in barnhemmet. Bookmark the permalink.