Johnnies & Mattias resa – del1

Här följer första delen i Mattias berättelse från Awassa-resan tillsammans med Johnnie och Worko.

En härlig flygresa

Det är svårt att säga att det är enbart trevligt att resa till Awassa.

Det var ett år och tre månader sen jag var i Etiopien senast. Det börjar med att Etiopian Airlines inte har koll på sommartiden, så det gör att planet avgår en timme tidigare än vad det ett dag gamla mailet säger. Väl på planet så har jag lyckats med att få nödutgångsplats för mina långa ben, men på bekostnad av att jag sitter mitt i en aldrig sinande ström av urindoft som kommer från de bägge toaletterna som jag fick som granne.

Efter några usla timmars sömn och äcklig mat så landar vi kl 7.30 i Addis med ett ordentligt magknip. Worko har sett till att vi blir upphämtade av hans bästa kompis. Vi beger oss till ett av Workos ställen i Addis för där ska vi hämta delar till den Volvo 240 som vi tänkt använda till Awassa. Den hade tydligen haft problem men bensinpumpen. Jag och Johnnie tog ett snabbt beslut att vi inte ville chansa med den vita 240:n i 27 mil. Worko fixade snabbt en annan bil med chaufför som skjutsade ner oss till Awassa.

Dag 1

Vi skriver in oss på Pinna Hotell och dumpar väskorna. Vi tar en tuk-tuk mot barnhemmet och på vägen ser vi Mishu, Tariku och Senait på väg till kyrkan. Vi ber föraren stanna och jag hoppar ut och ropar högt Mishu bland folket. De kommer springande ropandes våra namn och hoppar upp i famnen. Det blir stora långa kramar. Det är svårt att förklara vad jag känner det är nästan som att träffa sin egen familj som man saknat efter en lång resa. Vi pratade lite och höll varandra i händerna och bestämde att vi träffas på barnhemmet efter kyrkan. När vi går mot taxin igen så ser jag att hela gatan har stannat upp för att se på när de två långa vita männen kramas och pratar med barnen.

Vi bankar på plåtdörren och det är en av föreståndarna Mullo som öppnar hon blir så glad att hon nästan också hoppar upp i famnen, Alamitu är näst på tur. Alla barnen är i kyrkan så jag och Johnnie tar det lugnt på barnhemmet till en efter en droppar in. Det är fantastiskt att se deras miner när de får syn på oss inne på gården. Vi sitter och pratar i några timmar om allt från deras rank i klassen till hur många planeter det är i solsystem och vad de heter. Vi avslutar med några enkla klapp och sånglekar, stora kramar och pussar.

På Pinna så känns allt som vanligt rummet börjar bli väl nedgånget, det är hål i lakanen duschslangen läcker avloppet svämmar över och man får se efter var man sätter fötterna så man inte har ihjäl någon stackars kackerlacka. Utanför skrålar musik och bilar, men det känns ändå bra för jag kom just ihåg varför det här engagemanget startade.

Dag 2

Vi sover ut och tar en ganska lång frukost, jag o Johnnie pratar mycket om barnen till att börja med men efter 20 minuter så har samtalet sakta glidit över till våra familjer hemma och vi sitter plötsligt och pratar om väldigt förtroliga saker på en veranda mitt i djupaste Afrika. Det är väl inte så konstigt egentligen vi har helt enkelt inte haft tid att sitta och prata. Vi har bara jobbat de sista tre åren utan att ta tid bara vi två.

Vi fixar några enkla ärenden och tar en promenad till skolan, som är en av de bästa i Awassa för att hälsa på barnen. Väl framme knackar vi på grinden till den stora och gröna skolgården. En äldre man öppnar och önskar oss välkomna. Det är rast och fullt med barn i skoluniformer överallt. Jag börjar direkt söka efter våra elva barn. (Tilahoun och Senait går i andra skolor). Jag ser ingen av dem, men mina händer är fulla av andra barn som vill hålla hand. Normalt så störs jag inte av det, men den här gången känns det inte okej. Jag vill inte vara ett vitt spektakel utan en vanlig förälder som kommer till skolan för att hälsa på sina barn.

Vi träffar vice rektor och sätter oss och pratar. Jag frågar om han vet vilka som är våra barn och om han vet hur det går? Han hummar med några gånger men svarar inte på frågan när jag är klar. Jag inser att jag kanske pratade lite fort och börjar om.

– Vet du vilka våra barn är? Han rynkar pannan och säger.

– What is her name, the fat, short one? Säger han och håller handen i bordshöjd. Jag skannar hjärnan snabbt och inser att det måste vara Aynalem han menar. Svarar lite försiktigt

-Aynalem…

– Yes! utbrister han och säger, She is very tallented, she is rank one in here class!

Jag tänker att det är väl ingen ide att dra ut på det här samtalet, så jag frågar om vi kan leta upp våra barn och se hur de har det i klassrummen. Vi kommer till det första som är fjärdeklassare. Så fort våra ansikten dyker upp i klassrummet utbrister ett vrål och tjut från de sextiotal barn som sitter på bänkarna. Läraren fräser till och det tystnar. Vice rektorn frågar högt vilka är era barn? Och svänger med armen frågande. Spektakelkänslan kommer tillbaka och jag inser att det måste vara pinsamt för våra fyra barn i klassen. Det känns som de hade varit nöjda med en hemlig vink.

Vi frågar klassen några snabba frågor och går vidare på touren. På väg ut genom grinden så möter vi en av de vi träffade när vi skrev in barnen. Han bjuder på kaffe ”Buna” och vi pratar en stund. Det har hunnit bli lunchrast och Ethiopia vinkar glatt på väg förbi där vi sitter. Vi bestämmer oss för att följa med till barnhemmet och luncha med dem. När lunchrasten är slut går barnen tillbaka till skolan och jag och Johnnie fixar lite fler ärenden i väntan på att skolan ska ta slut.

Eftermiddagen och kvällen blir helt underbar. Det är ett härligt lugn när vi kommer in på barnhemmet. Getahunextra läraren har kommit och sitter med några i det lilla allrummet, ett par andra nickar en ballong någon ligger och vilar. Jag glider snabbt ner på vår terrass som är den plats som används mest. Johnnie hjälper Mishu med en engelska läxa och jag ligger på stenplattorna med Ashagre och hans geometri läxa. När läxorna är klara blir det en lek av att jag och Johnnie skriver upp olika tal som de får räkna ut. Jag tar fram kameran och tar lite bilder, efter en liten stund är det barnen som fotar allt de ser och lite till, precis som vanligt.

Jag lutar mig tillbaka mot väggen och sitter en stund och bara njuter. Jag lyssnar och försvinner iväg en stund i tankarna. Klockan är halv sju, det skymmer och syrsorna gnider sina ben, man hör klirret från fyra i rad som Johnnie och Tilli spelar, Ethiopia sitter tätt bredvid och tittar på bilderna på kameran, Senait går lite fram och tillbaka mellan mig och Johnnie med frågor om hur man säger saker på svenska. Vid halv nio kramar vi dem godnatt och går till Pinna. Vi äter, sätter oss på mitt rum och pratar i några timmar.

När Johnnie går in till sig så har det börja blixtra och dundra. Ett tungt Etiopiskt regn faller utanför och det är strömavbrott. Det känns bra att inte barnen sover på gatan längre utan kan sova gott i sina sängar. Man slås ändå av tanken på de som inte har tak över huvudet. Klockan är ett, jag tar min pannlampa kryper in under mitt myggnät och skriver om dagen.

Mattias Särnholm

This entry was posted in barnhemmet, Johnnie och Mattias. Bookmark the permalink.