Mats i Awassa del 2

Football Awassa

Eftersom barnen var lediga från skolan igår pga en muslimsk högtid tog jag dem på en liten utflykt. I utkanten av Awassa ligger en park som är till för rekreation och är ett skönt avbrott mot det hektiska folkmyllret inne i staden. Barnen och jag tog en fotboll och några vattenflaskor under armen och gick den halvtimmeslånga vägen ner dit. Eftersom det var allmän helgdag var det många andra som slappade på gräset i parken, kollade på aporna som springer fritt och tigger mat av besökarna, eller så tog de en båttur på Lake Awassa som avgränsar parken. Ungarna åkte rutschkana, spelade fotboll och jag sträckte ut mig på rygg i skuggan och återhämtade mig från min magsjuka. Det var en fin dag med mycket skratt och egentligen hände väl inget värt att skriva hem om förrän vi var på väg hem.

Apa med sockerrör

Som ett exempel på hur livet härnere skiljer sig från vårt så skall jag berätta om två händelser som inträffade under återstoden av dagen och som jag låg och tänkte på länge innan jag lyckades somna igår.

Vi gick i samlad trupp genom kvarteren där Awassas lite fattigare invånare bor, och där gatubilden är en konstig blandning av folk som står utanför sina lerhus och småsnackar med grannen, barn som springer omkring i smutsiga och oftast trasiga kläder medan de leker med tygbollar eller andra hemmagjorda leksaker av skräp och plastbitar. Barnen kryssar mellan den dammiga trafiken och ibland är jag förvånad över att ingen blir överkörd av alla hästdroskor (fungerar som taxi), eller av åsnevagnar (fungerar som lastbilar) som kör förbi.

Hästarna och åsnorna som drar de här transporterna gör ont att se för en svensk som är uppvuxen med svenska djurskyddslagar och enbart har erfarenheter av svensk djurskötsel. Oftast är djuren extremt magra och får säkert jobba i 16 timmarspass i den extrema hettan. De får lite eller inget vatten, och de dåliga trenslen och de hemmasnickrade anordningarna för att hålla djuret fastsurrat vid vagnarna har med dess dåliga knutar oftast gnagt sig in ända till benen. De har ofta öppna sår som blöder och som sällan sköts om, och medan deras ägare missköter dem och piskar dem att orka lite till, så kortas deras livslängd avsevärt. När djuret anses förbrukat släpps de lösa på gatan, ges ingen mat, och får sköta om sig själva. Tills de till sist segnar ner och dör i något avskilt gathörn.

Tilahoun

När vi promenerat ett tag och Tilahoun som den yngsta pojken heter, tröttnat på att gå fick jag lov att bära honom på mina axlar för att han inte skulle ramla omkull av trötthet. Barnen visade mig en genväg för att komma fortare hem och när vi vek runt ett hörn så såg vi något som skulle fått ett barn som inte är uppvuxen här ett stort trauma, och som dess föräldrar hade behövt hjälpa till att bearbeta under flera år.

På marken låg ett hästkadaver. Eller snarare ett halvt hästkadaver. Bakdelen på djuret var ett enda blodigt infekterat sår med flugor som surrade och med parasiter som krälade runt i det, medan framdelen på hästen såg mera friskt ut och på något underligt vis fortfarande levde.

När vi närmade oss såg jag till min förskräckelse hur hästen liksom ryckte till i en stor suck, lyfte huvudet en aning och spärrade upp sina ögon och tittade vädjande på oss som om den ville att vi skulle ta livet av den. Jag vek undan blicken för det här var definitivt för mycket för min oroliga mage. Dessutom var jag orolig för hur barnen skulle reagera och vände mig mot dem.

Det var då jag upptäckte det som jag fann märkligast i situationen: De var helt oberörda. De såg något normalt. Ungefär som de sett en sten eller träbit som låg slängd på vägen och glada i hågen passerade de djuret utan att reagera. Aynalem som antagligen tyckte synd om mig pekade mot kragen på min t-shirt och sa bara; ”Mats please cover mouth, bad smell from dead horse”, sedan visade hon hur jag skulle göra och gick förbi bara en meter från hästliket.

Under återstoden av promenaden gick jag och funderade på hur olika tillvaron ter sig för barn i olika delar av världen, och hur luttrade våra barn i själva verket är. Jag tror, precis som jag skrev att om jag gjort samma tripp med svenska barn i deras ålder hade de haft betydligt svårare att smälta händelsen med hästen. Det känns som om både livet och döden är mer påtagligt här och barn är medvetna om dem långt tidigare än vad vi är.

Fassika i Awassa

Den andra händelsen inträffade när jag skulle gå hem. En del av er som såg TV-programmet vi gjorde, lade kanske märke till en liten pojke som hette Fassika. Han var ett av de första barnen vi träffade i Awassa och han bodde tillsammans med sin aidsjuka mamma i ett litet skjul. Situationen de levde under var fruktansvärd och när vi var där och filmade var det många från teamet som hade svårt att hålla tillbaka tårarna över hur orättvis världen kan vara. Eftersom vi bestämt oss för att i första hand låta föräldralösa barn få bo på vårt barnhem, hade vi inte möjlighet att ta emot Fassika, men gjorde ändå uppgörelsen med mamman att vi skulle ta hand om pojken om något skulle hända henne.

Varje gång jag åker ner numera tar jag vägarna förbi Fassika låter honom följa med till våra barn så att de kan leka ihop. Jag ger alltid Mamman ett ekonomiskt bidrag till medicinen för att hålla HIV-sjukdomen i schack, och försöker samtidigt förklara att pengarna även är till för att mamman inte skall behöva jobba för mycket. (Numera kan man leva ett helt normalt liv med bromsmediciner utan att det påverkar en nämnvärt, men etiopiskt arbete kräver en del mer än vad ett svenskt gör, och hon är ganska märkt av sin sjukdom sedan tidigare)

När jag och Fassika sagt hej då till barnen för kvällen frågade jag honom om han ville att jag skulle följa honom hem. Han tittade på mig en stund som han tvekade och sedan gick vi mot det jag trodde var hans hus. När vi kommit fram, så insåg jag ganska snabbt att så inte var fallet. Några av hans gamla grannar kom fram och började prata ivrigt på amarinja och pekade honom åt ett annat håll, och till mig sa de; ”he don´t live here anymore”. Jag fick genast en klump i magen och trodde att han och hans mamma blivit sämre sedan mitt förra besök och blivit vräkta av anledningen som är den vanligaste bland HIV-sjuka. (När omgivningen runt en HIV-sjuk härnere får reda på att en granne bär på sjukdomen stöter de ganska snabbt bort denne. Detta för att de tror att personen för olycka med sig eller tror att hon/han sprider den bara genom att finnas till…)

Med en stigande panik växte bilderna i mitt huvud om att Fassika numera bodde på gatan med sin mamma och att han inte tordes visa mig var det var någonstans. Vi gick vidare i mörkret och sa inte så mycket till varandra. När vi gått en bit stannade han plötsligt utanför ett trasigt staket och pekade. Jag följde efter honom in, och till min stora glädje fann jag mamman sittande på trappan utanför ett förvisso enkelt, men ändå fungerande hus. Hon förklarade att de flyttat eftersom hyresvärden höjt hyran för många av hyresgästerna i det gamla huset, och att de hittat det nuvarande genom en vän och här hyran var väsentligt lägre.

Fassikas mamma

Jag kramade om mamman, kanske lite för hårt, och lovade henne att återkomma dagen efter med både pengar och lite kläder och skor till Fassika. Med betydligt lättare steg än tidigare gick jag hem till hotellets trygga värld och la mig utpumpad direkt på sängen.

Men när jag kommit hem gick jag återigen genom dagen i mitt huvud. Jag blev då klar över hur svårt det skulle vara för mig att bo här. Saker som jag tar som självklara; som att det inte skall ligga döda hästar på vägen och att man inte skall bli vräkt för att man är sjuk, är rena vardagsmaten härnere. Jag skulle antagligen vara en väldigt orolig person om jag flyttade hit. Och i takt med att jag fick fler vänner här, skulle antagligen denna oro öka. Jag skulle säkert klara mig själv, men frågan är hur jag skulle klarat av när jag ställdes inför faktumet att någon av mina vänner råkat illa ut.

Sista tanken jag tänkte innan jag somnade var hur liten skillnad det var mellan hästar och människor här i Etiopien egentligen. Jag kom fram till att många människor klarade sig enbart genom att man hjälpte dem på något sätt, annars skulle de säkert sluta sina liv som hästen.

Jag gick upp från sängen och packade sedan en extra stor sedelbunt att ge till Fassikas mamma dagen efter.

Det kändes ok, men knappast mer.

Mats

This entry was posted in barnhemmet. Bookmark the permalink.