Mats i Awassa del 1

Ja, då är man tillbaka i dammet, fattigdomen och den stekande värmen igen. Jag kom hit direkt ifrån en två veckor lång semester på Zanzibar som ligger utanför Tanzanias östkust. Även om de båda länderna ligger på samma kontinent och ”bara” har Kenya mellan sig, så måste jag säga att skillnaden är markant. Medan Zanzibar hade vidunderliga stränder ett långsamt folkliv som kretsade mycket runt turismen, så erbjuder Etiopien något helt annat. Landet har överhuvudtaget inte så mycket turism, utan det känns som om man dyker rakt ner i ett samhälle som pågår intensivt och myllrande oberoende av oss vita främlingar. Folk är på väg hit eller dit, och alla verkar ha ett arbete att utföra, oavsett om det är att jobba på bank eller att tigga på gatan. Fattigdomen är enorm här, så därmed inte sagt att Etiopien står ekonomiskt oberoende gentemot oss i västvärlden. Problemet är bara att de pengarna vi skänker på nationell nivå för att de skall få det bättre sällan når de som behöver dem mest. De som lever under vad man brukar kalla ”extrem fattigdom”, dvs på under en dollar om dagen. Baserat på vad jag sett hittills skulle jag göra en uppskattning på att ca 30-40% av landets befolkning gör det här.

ishot-70-height160.png

När jag tog en skumpig lokalbuss ned till Awassa från Addis Abeba så var folk väldigt nyfikna på varför jag kommit hit. När jag berättat lite om vårt projekt så frågade de nyfiket om storleken på barnhemmet, hur vi var organiserade och hur det hela startade. Alla var otroligt vänliga och vid ett bussbyte längre fram på resan ville min bänkgranne absolut inte veta av att jag skulle betala för den nya biljetten och betalade den med motiveringen; ”om du hjälper Etiopiens barn är det inte mer än rätt att jag hjälper dig…” Jag försökte förklara att jag förmodligen hade en väsentligt större reskassa än honom, men han lät sig inte övertalas. Så jag fick snällt bara tacka och ta emot

Väl framme på hotellet så kände jag några välbekanta kramper i magen som jag upplevt några gånger här förut. -Jag insåg rätt snart att jag drabbats av en av de hundratals maginfektionerna man kan dra på sig härnere. Men eftersom jag sällan reser hit med mindre än ett halvt apotek och inte låter katastrofer i den storleken stoppa mig, så proppade jag mig full av Immodium och begav mig ganska snart till barnhemmet.

2 - Sinabwa

Jag har numera en vilja att promenera dit, även om alla här råder mig till att ta en taxi eller en hästdroska för säkerhets skull. En ”Ferenje” (viting) är inte så vanliga här, och drar snabbt på sig uppmärksamhet. Jag tycker emellertid att promenaden är underbar. Under den får jag lov att acklimatisera mig till livet på gatan i samma takt som jag går från de lite finare kvarteren där hotellet ligger, till de fattigare områdena där barnhemmet befinner sig. Dessutom har jag numera blivit ett välbekant ansikte i kvarteren och känslan av att folk i ett helt annat land långt ifrån Sverige känner igen en och hälsar glatt, gör mig alltid jätteglad.

Barnhemsbarnen och jag

När jag väl kommer fram och bankar på plåtdörren in till barnhemmet så brukar det följa ungefär samma möster. Det är sällan någon som vet om i förväg att jag kommer, så barnen blir nästan alltid lika överraskade. Under skrik och stoj springer de oftast fram och hoppar upp i famnen i ett allmänt kramkalas. Som på beställning brukar frågan om vi skall spela fotboll lite senare dyka upp. (Eftersom de vet att jag är en fullkomlig fotbollsidiot, och gärna spelar tvåmål på en grusplan mot betydligt yngre motståndare, så brukar de utnyttja det faktumet som en ursäkt för att komma bort lite från den något instängda tillvaron på barnhemmet)

Målet med min resa den här gången är dock inte att motionera ungarna och lära dem allt om offsideregeln, utan den här gången är uppgiften jag fått från föreningen att försöka organisera extra skolundervisning för dem på kvällarna. Våra barn är otroligt skolmotiverade och vetgiriga och när Workafes var nere sist uttryckte de en önskan om att få plugga lite mer än vad skolgången erbjuder dem. Så det var bara att sätta igång.

english-book.jpg

I bagaget hade jag tre nya engelska böcker jag shoppat och eftersom jag inte haft tid att anställa en lärare ännu, så fick jag lov att hålla i den första lektionen själv. För mig var det nog minst lika givande som det var för dem, eftersom de var snabba om att upplysa mig om vad ordet jag just berättat om på engelska hette på Amarinja , som språket de flesta talar här i Etiopien heter.

När jag proppat dem fyllda med engelsk grammatik och när mina magmediciner slutat verka, sa jag med en bubblig mage och lyckligt sinne god natt till barnen och gick sakt tillbaka till hotellet där jag till sist somnade som en stock.

Efter att på en dag både ha hunnit vara på resande fot i sex timmar, varit på en svettig shoppingrunda i bokhandlar runt om istan och sedermera agerat engelskavikarie med ett tarmsystem i uppror var jag fullständigt slut. Men det var mödan värt. Eller som man säger i ett helt annat land med tanke på mina frekventa toalettbesök under dagen: -Shit happens.

Mer om vistelse här kommer så småningom.

Mvh, Mats

This entry was posted in barnhemmet. Bookmark the permalink.