Tillfälligheternas spel.

Tilahoun.jpg
“Vill du hänga med till en krigzon och spela in ett TV-program?”
Det var Joel som frågade och jag sa självklart ja.

Det startade en kedja av händelser som gjort mitt liv avsevärt mycket innehållsrikare och som gjort att jag hamnat i den smått bisarra situationen det innebär för mig, en media-lallare i trettioårsåldern, att driva ett barnhem i Etiopien. Fråga mig inte exakt hur det gick till, men jag slås ofta över alla tillfälligheter som ledde till att det blev så.
För om inte företaget som jag jobbade för ansett att de var för farligt att skicka ner 10 personer till Sudan, hade nog det här inlägget handlat om något helt annat. Typ Darfurkonflikten eller FN-styrkor i Afrika.

Och om inte formatutvecklarna på Jarowskij tänkt fel och om lagstiftningen kring skolbyggen i Etiopien sett annorlunda ut, hade vi aldrig kommit på tanken om att bygga ett barnhem.

Och om inte vi byggt ett barnhem hade jag aldrig träffat och blivit nära vän med Mesgano och “Brorsan”, två etiopiska byggnadsarbetare som förmodligen är de bästa människorna jag någonsin träffat.

Om vi inte känt att vi saknade dramaturgi och riktiga historier hade vi aldrig börjat filma de 12 barn som nu bor där. Hade det inte varit min tur att filma första dagen det skulle göras personporträtt hade jag aldrig fått lärt känna dem som jag gjorde under alla intervjuer. Då hade nog Daniel gjort det och velat fortsätta.
Och hade det inte varit så förtvivlat svårt att filma pga av alla folkmassor vi drog på oss jämt, hade jag aldrig klättrat upp på det där taket i smyg på natten för att kunna få en chans att filma ostört.

Hade jag inte gjort det hade jag aldrig sett hur Tilahoun somnade i sin koja på sin pressenning, medan hans bror sjöng och la sin arm över honom som enda täcke.

Och hade jag inte gjort det hade jag aldrig sett hur Sinabwa vaknade upp naken under en pressenning på trottoaren och sträckte på sig för att återfå värmen efter natten.
Hade det inte varit för alla dessa tillfälligheter hade jag dessutom gått miste om allt som gör mig så glad idag.
-Glädjen över att det blev så bra till slut.

Glädjen över att jag kan stå med min nyinköpta systemkamera och ta en bild som den ovan på ett lyckligt fd gatubarn i ett barnhem jag själv har varit med att bygga upp.

Barnhemsbarnen och jag

Och jag hade definitivt aldrig stått med gråten i halsen framför tolv barn som står på kö för att krama mig och som viskar “I love you, Mats” i örat på mig när de säger farväl för den här gången. Tolv barn som var totala främlingar för mig för bara ett år sedan.

Då är jag så tacksam för tillfälligheter.
Lyckliga, underbara, tillfälligheter.

/Mats

This entry was posted in barnhemmet, fattiga barn, gåva, Hello Africa (TV) and tagged , , , . Bookmark the permalink.